Kära läsare,

känner hur dålig jag varit sistonde på att skriva här i bloggen, sorry. Men det har sina anledningar, skolan har börjat, jag har en flytt på G (vilket givetvis är roligt) men vädigt stressigt. Dessutom har jag inte tillgång till internet hemma. Därför är det med en känsla av vemod som jag kommer att avsluta min blogg.

I mitt första inlägg skrev jag att jag kanske skulle hamna över listan "dem mest flitiga bloggarna" detta skedde inte, men jag ångrar inte att jag började. Nu har jag i alla fall prövat på det! Och det har varit roligt.

Jag vill avsluta med att tacka er få trogna läsare, och ett extra stort tack till Z's kommentarer, dem har gjort min blogg mycket roligare! 

Och jag väljer att avsluta bloggen med en fras som du Z alltid avslutat dina kommentarer med (lite vulgärt men vafan) ;

PUSS på västra skinkan!  

Smärta

DET FINNS INGEN VÄG TILLBAKA. Det som har hänt blir för alltid en ny startpunkt varifrån resten av mitt liv kommer att börja. Det fanns ett ”innan” som nu är borta och nu finns det bara ett ”efteråt”. Jag vet inte om jag uthärdar. Den isande smärtan förgör mig. Sorg bär alltid en smärta. Ibland en rent kroppslig smärta. Det gör ont. Men alltid en form av smärta. Och en smärta utan riktning. Utan någon öppning.Det egendomliga är att jag på samma gång kan säga: ”Jag klarar inte det här” och ”Jag klarar det här”. Och båda påståendena är sanna.

DET GÖR SÅ ONT. Jag vill inte ut i ljuset igen. Det är i skuggan jag mår som bäst. I ljuset blir skuggan så synlig. Outhärdlig. Glädjen slår omedelbart tillbaka. Som ett rapp i ansiktet. Glädjen påminner mig om allt jag har förlorat. Därför känns det bäst att inte visa sig. Att låta bli att gå ut. Vara ensam. Inte visa sig för någon. Låta livet fortsätta på sparlåga. Det får vara så. Jag orkar inte mer. När någon ber mig följa med, eller föreslår att jag ska hitta på något, vänder det sig inom mig. Jag vill inte. Men jag vill att någon stannar hos mig.

ENSAMHETEN ÄR OUTHÄRDLIG, ändå väljer jag den hela tiden. Allt annat än ensamheten talar emot min sorg. Det är som om ensamhetens smärta på något sätt visar sorgen så stor som den är.

Tomhet

VAD SKA JAG SÄGA TILL ALLA som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte.Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd.

DET FINNS DE SOM SÄGER att sorgen går över. De vet inte vad de talar om. Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar. Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren. Så formas mitt liv hela tiden. Jag växer ur det som händer mig. Mitt jag formas av den verklighet som blir min. Det finns alltid två rörelser. Livet som möter mig med allt det som är utanför min kontroll. Och så mitt eget val. I det mötet föds framtiden. Också ur det mest fruktansvärda mörker föds en framtid.

PLÖTSLIGT SER JAG ALLA ANDRA. Och alla saknar någon. Inte bara jag. Det finns i varje människas liv en sorg. Det finns olika sorg. Det finns sorg utan smärta och tomhet men aldrig utan saknad. Min sorg kanske inte är den största, men den är min. Jag får aldrig förringa min sorg och inte heller se ner på andras sorg. Livet är en sorgevandring kantad av rastplatser med lycka.

VILL JAG EGENTLIGEN att någon ska förstå? Det jag har varit med om är mer än jag själv kan förstå. Om någon förstår förminskas min sorg. Jag vill inte att någon ska förstå hur jag har det, men jag vill att någon ska våga vara i mitt mörker och stanna hos mig en stund. Utan beskäftiga ord om förståelse, framtid, himmel och Gud. Det ordlösa lever av sin ordlöshet. Talar vi om det ordlösa finns det inte mer. Sorgens djupaste innehåll är bortom orden. Det bor en tröst i det att ingen tröst finns. Min sorg är bara min.

Det där var ett utdrag ur Lars Björklunds bok "En skugga av kärlek". Har ni inte läst något av honom, så är det att rekommendera! Varje ord han skriver, varje mening träffar åtminstonde mig rätt in i hjärtat. Det han skriver om och sättet han uttrycker det på är slående likt mina egna tankar och känslor.

Dem flesta av oss har nog vid det här laget lyssnat till Katy Perrys hitlåt "I Kissed A Girl". Jag hör dem 'coola' killarna i skolan sjunga på den. Jag hör tjejerna sjunga på den. Ja, till och med en lärare gick och nynnade på melodin. Frågan är då varför den slagit igenom så stort? Mitt personliga svar är att den har en skön melodi, och texten är enkel att själv sjunga med i. Men vad är det egentligen vi sjunger? Här är ett utdrag ur texten:

It's not what I'm used to

Just wanna try you on

I'm curious for you

Caought my attention

refräng

I kissed a girl and I liked it

The taste of her cherry chap stick

I kissed a girl just to try it

I hope my boyfriend don't mind it

It felt so wrong

It felt so wright

Don't mean I'm in love tonight

Översatt till svenska på ett ungefär:

Det är inte vad jag van vid 
Vill bara försöka mig på dig
Jag är nyfiken på dig
Fångade min uppmärksamhet

refräng
Jag kysste en tjej och jag gillade det
Smaken av hennes cherry chap stick
Jag kysste en tjej bara för att prova det
Jag hoppas att min pojkvän inte har något emot det
Det kändes så fel
Det kändes så rätt

Betyder inte att jag är förälskad i kväll

Tänk om en kille skulle sjunga precis det som Katy Perry sjunger om? Antagligen skulle låten inte överhuvudtaget spelas och den skulle definitivt inte bli en hit! Men låt oss säga att den skulle spelas på radion eller Tv, då skulle han som sjunger låten antagligen få en hel del hotbrev och folk skulle äcklas av honom.

Men hur kommer det sig att Katy Perry kan ringla runt på ett golv fullt av tjejer i sin video, men om en kille skulle ligga på ett golv fullt med halv-nakna killar skulle det resultera i katastrof?

Som sagt Katy Perrys hitlåt sjunger alla på, men jag kan garantera er att dem 'coola' killarna på min skola, och inga tjejer för den delen heller skulle gå runt och sjunga;

Det är inte vad jag är van vid
Vill bara försöka mig på dig 
Jag är nyfiken på dig

Fångade min uppmärksamhet

refräng
Jag kysste en kille och jag gillade det
Smaken av hans cherry chap stick
Jag kysste en kille bara för att prova det
Jag hoppas att min flickvän inte har något emot det
Det kändes så fel
Det kändes så rätt
Betyder inte jag är förälskad i kväll

Skulle dem sjunga den texten skulle dem coola killarna inte vara så coola längre utan kallas bögar. Men varför kan vi tjejer gå runt och sjunga på den ursprungliga texten, men inte bli kallade flator?

Jag har funderat över vad det är Katy Perry egentligen sjunger och varför det är okej, och kom fram till följande;

Det är inte vad hon är van vid - meaning - hon är hetrosexuell. Men hon är nyfiken och vill pröva. En tjej fångar hennes uppmärksamhet och hon blir sugen och prövar. Hon kysste tjejen och hon tyckte om det. Hon kysste tjejen bara för att pröva på. Hon hoppas hennes kille tar det på ett coolt sätt. Och det är precis vad han kommer att göra, pojkvännen kommer nog inte ha något emot detta utan snarare tycka att vad hans flickvän gjorde var sexigt.

Men varför får då inte en kille pröva på om han tycker att han ser en kille som fångat hans uppmärksamhet och han vill pröva för han blir nyfiken? Och med största sannolikhet kommer hans flickvän inte tolerera vad han gjort och definitivt inte tycka vad han gjort är sexigt.

Hur kommer det sig att när två killar kysser varandra är det äckligt? Medan om två tjejer kysser varandra betraktas det som sexigt?

 Detta mina vänner säger något om samhället vi lever i.

Apropå min nya omröstning tänkte jag skriva lite om bio och vad jag tycker om det.

Jag har alltid tyckt om att gå på bio. Jag tycker det är ett trevligt socialt nöje. Man kan gå med vem som helst, vänner, familj, och till och med någon man inte känner för då har man något att prata om efteråt. Därför tyckte jag det var synd att jag under en period bojkottade Uppsalas biografer.

Det hela började med att jag gick på bio under en av mina vistelser i Polen. Ett land som i övrigt är fattigare än Sverige och inte lika utvecklat – dock inte när det gäller allt, tydligen.

Jag såg biografen, nu skulle jag bara gå över gatan och så var jag framme. Väntade bara på att det skulle bli grönt ljust. Under tiden minns jag att jag tänkte ”Åj, ser ju ut att vara en stor biograf…aja när jag kliver in genom dem stora flashiga dörrarna kommer det säkert vara ’väldigt B’ , det kan ju inte vara ’bättre’ än Sverige - så fel jag hade.

 Där inne fanns allt. Stora affischer på filmerna som ännu inte kommit ut, ”Peter den store” var en av dessa. Där fanns en gigantisk popcorn maskin, gott om bord och stolar där du kunde sitta och vänta, fräscha toaletter, mysig belysning. Det var stort och rymligt, och det som den visade på utsidan lurade inte om vad som fanns på insidan – insidan var lika fantastisk som dem röda, stora, skimrande bokstäverna som stavade ”KINO” - biograf på polska.

Bio salongen var ungefär tre gånger så stor som den största i Uppsala är – jag skämdes. Detta om något var värt att pröjsa 100 kronor för, men icke då det kostade endast 15 zloty dvs. ungefär 40 svenska kronor. Var detta ett skämt? Blev jag lurad? Efter att funderat ett slag kom jag på vem som lurade mig och vad som var ett skämt – Sveriges biografer och Sveriges priser – det var vad som var ett skämt.

Jag vet inte hur övriga av Sveriges biografer ser ut men, Uppsala är en av Sveriges största städer så jag tar mig friheten att dra slutsatsen att det kan bli bättre på flera ställen. Biograferna här är ungefär lika stora som somligas vardagsrum och bioduken är inte mycket större än andras TV:n. Vad dem inte verkar ha förstått är att tekniken har utvecklats – folk har numera mer pengar, större hus, större TV:n, vissa har till och med surround ljud hemma – få har kvar sina små TV:n från 60-talet och fram. I jämförelse med dem var bioduken stor, men som sagt inte längre.

Men vad biograferna däremot har snappat upp är att folk har mer pengar, därför har dem höjt priserna. Förut kostade ett biobesök mig 55-60 kr nu kostar det mig 90-100 kr. Om dem nu ska höja priserna får dem även ta och höja kvaliten. Detta gjorde dem inte och det var därför jag bojkottade biograferna en period.

Men eftersom att Uppsala är en sådan tråkig stad för framförallt oss ungdomar, och bio i princip är det enda man kan göra tillsammans med sina vänner i stan är jag tvungen att betala denna summa – inte för att jag tyckter att det är värt det; nej utan för att jag inte har mycket till val.

En annan sak är att dem visar skitfilmer på bio. För det mesta känner jag ångest efter att ha lämnat biografen för jag har lagt ut pengar på att sitta i ett litet rum, kollat på en liten duk tillsammans med sju andra människor och sett en film där jag från första minut visste vad som skulle ske i sista minuten, inte nog med detta har jag betalat 100 kronor för detta och ytterligare 50 kronor för kalla, osaltade popcorn.

Dem gamla priserna är borta, men det är samma gamla biografer – dock till ett högre pris. Som ni själva förstår är detta orimligt. Detta är ett skämt, vi blir lurade.

Hur som helst så har dem tre senaste filmerna jag sett på bio kompenserat dem orimliga priserna, och den dåliga utvecklingen av salongerna. Filmerna har varit jätte bra och jag vill varmt rekommendera alla tre för er;

Den allra bästa på bio just nu är ”The dark Knight” – uppföljaren till ”Batman Begins” som ni också bör se om ni inte redan gjort det – den finns att hyra.

Den andra filmen just nu som är värd varenda penning är ”Mama Mia” – måste ses på grund av alla underbara Abba låtar som får än att bli nostalgisk där man sitter djupt nersjunken i dem vinröda sitsarna.

Och den tredje är ”Once” – det kan vara så att den inte längre går på bio. Om så är fallet – hyr den! Filmen har en av dem bästa soundtracken, och är inte det minsta förutsägbar – och det tycker vi om ;)

Nästa film jag ska se blir "Patrik 1,5" - verkar vara störtskön! Har ni inte sett trailern kan ni gå in på youtube & kika; http://www.youtube.com/watch?v=4TOX5C0w9Cc

Har ni någon bra film ni sett på bio den senaste tiden? Tipsa då gärna mig!

Nej, jag tar inte i! Kolla ut själva. Jag har till min stora fasa uppmärksammat att det börjat bli mörkt ute mycket tidigare än vanligt - det har alltså vänt. Dem soliga dagarna har bytts ut mot regniga dagar, och dem varma, ljusa kvällarna har bytts ut mot kalla och mörka kvällar.

Suck... menmen vi får försöka komma ihåg att även i dem mörkaste stunder föds det ljus.

Kära läsare, tack för era kommentarer om mitt inlägg om min fobi för insekter. Jag fick ta del av allt ifrån fobier om att inte våga gå på toa till att inte våga äta mat, ni fick mig definitivt att känna mig mer normal! (Inget illa menat).

I mitt förra inlägg ”Youtube is the shit!” lyckades jag tyvärr inte göra så att ni direkt kunde klicka er fram till länken jag skrev in. Så ni får kopiera och klistra in själva. Beklagar detta, men jag lär mig fortfarande om hur allting fungerar.

By the way, jag har startat en ny omröstning här på min sida. Rösta gärna! Resultatet på den förra omröstningen, "Vilken är din favorit dialekt?" resulterade följandes:

Göteborska kom på första plats :D

Värmländska kom andra plats

Och på tredje plats kom Gotländska

Leif Silbersky håll i dig hårt - för skånska kom inte med i topp tre, hör och häpna!

Det här klippet har gjort så att jag fått magmuskler - så mycket skrattar jag när jag ser det. Check it out ;) ( Om du inre redan sett den dvs.) Tydligen är jag efter - dem flesta har sett denna roliga lirare, dock inte jag fram till förrigår. Så om du som mig är lite efter alla andra så kolla in den nu , jag kan garantera dig ett gott skratt!

P.s  Jag önskar att jag hade ett sådant fans (eller kanske inte?)

Det är varmt, av med täcket. Fan, fortfarande varmt, men att öppna fönstren är inget alternativ. Helvete. Vad ska jag göra? Jag måste ju få sömn! Shiit, måste upp om sju timmar … helvete om sex timmar måste jag upp… fan bara fyra timmar kvar (!) svetten rinner.

Minns ni dem allra första varma sommardagarna i maj? Skolan var då ännu inte slut. Som jag längtade! Men till dess var jag tvungen att lägga mig i tid för att orka upp dem sista tidiga mornarna. Men problemet var inte att lägga mig utan att somna. Det var så varmt i min lägenhet och eftersom att jag vägrade ha fönstren öppna blev det i princip omöjligt att somna. Jag fick ingen luft, men jag visste att om jag öppnade fönstren skulle dem som hyenor lukta sig till min rädsla, dem skulle flyga in till mig och sluka mitt blod levandes. Fasiken att det måste vara ljust om nätterna, för dem flesta söker sig till ljuset. Jävla insektjävlar.

Jag förstår inte vart min skräck kommer ifrån. Jag har lärt mig att inte vara rädd – att vara rädd kommer inte göra saker och ting bättre har jag fått höra många gånger. ”Man måste möta sina rädslor i vitögat” - lättare sagt än gjort. Seriöst jag förstår om man är rädd för hajar och krokodiler, men insekter – come on! Min rädsla är för mig obegriplig - jag är 167 cm lång och dessa vidriga kryp brukar vara 4-7 mm långa, men när jag möter dem känns det som att dem är så mycket större än mig. Då är det dem som har kontrollen. Det är som att dem vet att jag är rädd. Dem flyger mot mig, jag blir hysterisk, och kan i värsta fall börja gråta för jag känner mig så hjälplös.

När jag inte längre står ut och öppnar fönstrena och dem flyger in och sätter sig på taket släpper jag dem inte med blicken. Jag kan inte blunda – jag kan inte sova. Så även om jag öppnar fönstrena kan jag inte sova, för då finns dem i rummet och om jag håller fönstren stängda finns dem där ute. Vad ska jag göra? Släpper jag in dem kan jag inte sova och om jag stänger dem ute hindrar dem mig från att sova. Ska dem få styra min sömn? Som det ser ut nu gör dem det. Absurt!

Natten innan skolavslutningen behövde jag sömn så jag tänkte att jag kanske skulle ha tur, att ingen skulle flyga in även om jag öppnade fönstrena. Yeah right – rent önsketänkande från mitt håll! En riktigt stor svart fjärilliknande kryp hade klämt sig fast på mina gardiner. Det värsta är att jag själv inte vågar närma mig dem, så jag kan inte döda dem och slänga ut dem, utan istället flyttar jag på mig, som ett offer. Man flyttar aldrig mobbaren utan offret, i detta fall var jag offret och insekterna var mobbarna. Jag tog mitt täcke och la mig på badrumsmattan – det enda rum där jag kunde stänga dörren om mig – jag var i trygghet. Jag kunde sluta mina ögon och somna. Nu kanske ni tänker ”fy vad äckligt” men för mig är det äckligare att somna i samma rum som en insekt.

Precis som dem flesta föredrar jag att solen skiner om dagen, men till skillnad från andra vill jag ha åska och regn om nätterna för det håller dem borta – även om jag har fönstret öppet.

Nu är det sommarlov och tack gode gud för det.  Om det flyger in äckliga kryp så har jag någon här som kan ta bort dem åt mig och jag kan sova min välförtjänta prinsess sömn, och ingen - ingen kan stoppa mig för min insektdödande ängel ligger på andra sidan av rummet, redo att döda dem åt mig. Tack! Du vet vem du är :)

Kära läsare, är jag extrem eller känner ni precis som jag? Har ni någon fobi? Dela gärna med er av dem så kanske jag kommer känna mig mer normal!

”Insekter - Dem har äckliga små djävuls ögon som borrar sig in i dina, dem är onda. Fybubblan” – Diyar Yaka