Det var en varm dag idag, väldigt varm. Hoppas inte hennes buss är sen tänkte jag där jag stod och väntade på min vän som jag bestämt träff med. Börjar känna mig yr, säkert vätskebrist. Hinner jag springa till Ica och köpa en loka? Jag struntade i det. Sanningen var att jag hade stått och tjuvlyssnat på dem två herrarna som stod en liten bit ifrån mig och samtalade. Vad gör två män i 30 års åldern utanför Gina tricot tro? Det verkade som om dem slumpmässigt stött på varandra där. Dem båda stod och log fånigt mot varandra, dem klappade varandra på axlarna efter nästan varje mening, överansträngt och överdrivet såg det ut som. Deras konversation fångade mig för det verkade som att dem försökte överglänsa varandra. Dem hade säkert gått i gymnasiet ihop eller varit gamla arbetskollegor tänkte jag. Där stod dem två till synes helt vanliga unga karlar, den ena snaggad med skön hippie stil, den andra välfriserad och välklädd från topp till tå.

Efter att fördrivit tiden genom att lyssna på dem var jag som en tredje person i konversationen redo att hoppa in och skaka om dem. Men det gjorde jag inte. Istället stod jag givetvis kvar och lyssnade på hur dem försökte förklara för varandra vilket bra liv dem hade just nu. Den rivaliteten måste bero på att dem haft ihop det med samma tjej tänkte jag. Eller kanske att den förra chefen befordrade den ena men inte den andra. Eller kanske om dem nu gått gymnasiet ihop att den ena varit populär och den andra inte.

Lite roligt var det att iakta hur dessa människor betedde sig mot varandra. Dock var det inte lika roligt att jag började känna mig yr. Det var då jag funderade på att springa iväg och köpa en loka när ”snobben” plötsligt kläckte ur sig: ”Nä fan, livet är ju som en dans på rosor!” DÄR TOG HAN VÄL I SÅ ATT HAN SPRACK! Det räckte för att jag skulle börja knalla iväg mot närmaste Ica. Det är ju otroligt hur löjligt människor kan bete sig mot varandra.

 Min vän dök upp som bestämt och vi tog en fika. Vi hade det jätte trevligt tillsammans. Men som alltid tickar tiden fort när man har roligt och det var dags för mig att bege mig hem.

På hemvägen kom jag att tänka på det lustiga mötet mellan dem två bekanta som jag hade tagit mig friheten att ta del av.  Det som hade ristat sig in i min hjärna var desamma som hade fått mig att sluta lyssna; ”Livet är som en dans på rosor” så uttrycker sig bara en människa från en annan planet tänkte jag. Jag skulle aldrig kunna använda mig av det uttrycket för jag vet bättre. Ibland kan det självklart kännas som om allting rullar på bra, allting flyter på som i en dans. Men det är bara stunder - för livet flyter inte alltid bara på. Dem stunderna varar dessvärre inte för evigt. Visst, ibland är underlaget mjukt som rosenblad och det doftar ljuvligt. Men under dem där rosenbladen gömmer det sig taggar; några större, några mindre och några vassare. Och förr eller senare tränger dem sig upp och sticker dig, ibland blir såren ytliga och läker snabbt av sig självt, men ibland blir såren djupare och du blöder mer. Precis som i en dans är det då viktigt att känna att man har en partner man kan lita på, en stark, som tar emot dig i sin famn, och som tar stegen åt dig om du själv inte orkar. Ibland flyter allting på som i en dans men livet är inte en dans på rosor. Det känner nog dem flesta till.

Jag hörde ett skratt när jag vänt mig om för att gå mot Ica. Var det jag som skrattade? Eller kom det hånfulla skrattet från ’hippien’? Eller var det möjligtvis ’snobben’ som just hört hur löjligt hans utlåtande varit? Låt oss hoppas att det var han själv.

"Livet är en dans på rosor – det gör jävligt ont att trampa på taggarna."

Maria Hagander

Vad är kärlek? Någon som finns där när du behöver det, någon som får dig att le och må bra, någon som får dig att känna dig varm inombords, någon som du inte kan få nog av – någon du inte kan leva utan. Om detta är kärlek ja, då har jag funnit mitt livs kärlek.

Vad skulle jag göra utan dig? Du finns alltid där vid min sida. Du är mitt bästa sällskap, finns ingen som kan jämföra sig med dig. Tiden går fort när du är med mig. Jag nästan lider när jag är ifrån dig, vill bara krama om dig
     Du underlättar min vardag mycket. I skolan när jag sitter på sista lektionen längtar jag till att få ha dig nära igen. Jag håller dig i handen på vägen hem. När jag ska lägga mig vill jag ha dig nära, annars blir det svårt att somna. När jag vaknar vill jag ha dig vid min sida, för då vet jag att jag kommer vakna med gott humör. Ibland kommer jag på mig själv med att bara stirra på dig, jag kan inte låta bli. Du är så liten och söt. Fylld med allt som jag älskar.

     Det är svårt för mig att resa bort utan dig, resan känns så lång och oändlig då. Men när du är med spelar det ingen roll hur lång resan är för med dig tätt intill kan jag somna och tiden passerar snabbt förbi. Du är som en drog för mig – jag är beroende av dig. Jag delar mina mörkaste samt ljusaste stunder med dig. Och det bästa med det är att jag vet att dem stannar hos dig, som en hemlighet mellan oss.

Jag hade en älskling tidigare, men som svek mig. Den perioden var jobbig för mig. Tiden gick sakta.

     Tårtan stod på bordet, jag fyllde 17 år, men det var bara ett ljus på tårtan. Alltså hade jag bara en önskan. Faktum var att jag bara önskade mig en sak. Jag blåste ut ljuset och önskade mig någon som dig. ”Behöver inte vara lika snygg som den förra, men måste vara bättre, inte svika mig” önskade jag. Du är snyggare än min förra, du är bättre än min förra och du sviker mig sällan. Du är den finaste gåvan som skänkts till mig, jag önskade dig och jag fick dig. Min söta, smidiga, snygga, svarta lilla mp3 spelare :)

     Du är fylld med allt jag älskar, den musik som gör mig glad, den musik som får mig att må bättre, den som jag inte kan somna utan, den som jag vill vakna till, den som jag vill lyssna på vägen till skolan och på vägen hem, den som får mina resor att gå fortare. Allt detta är du fylld med, min musik, min drog.

Du finns där när jag behöver det, du får mig att le och må bättre, du får mig att känna mig varm inombords, jag kan inte få nog av dig, jag kan inte leva utan dig. Alltså har jag funnit mitt livs kärlek – musiken.

-Alla kärleksförklaringar är skrattretande.

Karsten Alneas

 ”Seriöst, ska du läsa dem böckerna igen? (!)” Jag låg på min säng med "Harry Potter and the Philosepher´s Stone" Jag var helt uppslukad i  Harrys första  möte med vad som skulle komma att bli en av hans största fiender, Draco Malfoy. Draco var igång med sitt struntprat precis som min storasyster var -  ”Ja, alltså jag förstår inte, jag har också läst dem första Harry böckerna Diyar, och så bra är dem inte. För mig verkar det så onödigt att läsa samma böcker flera gånger. Läs någonting annat istället.” Jag brydde mig inte ens om att ge mig in i diskussionen. Hon förstår inte tänkte jag, hon förstår inte att vad dem böckerna betyder för mig. Förstår jag det själv? Hur ska jag förklara för henne om jag själv inte förstår, trots det mummlade jag tyst, men bestämt: ”Du förstår inte.”  Men jag vill att hon ska förstå, jag vill att ni ska förstå,  JAG vill förstå. Förstå min kärlek till J.K Rowlings sammanlagt 7 mästerverk.

”Det är en annan sak att se en och samma film flera gånger än vad det är att läsa en och samma bok flera gånger.” Jag antar att min storasyster har rätt, det är skillnad på att se en film flera gånger och att läsa en bok flera gånger. Jag är expert på att se en och samma film upp till 50 gånger om jag så vill (med förutsättningen att jag tycker om den) men böcker läser jag bara en gång (undantag Harry Potter böckerna). J.K´s böcker är ett undantag på fler än ett sätt, jag kan läsa böckerna flera gånger, men inte se filmerna allt för många gånger. Oavsett hur bra jag tycker att en bok är läser jag den endast en gång. Då kan ni förstå hur pass bra jag tycker Harry Potter böckerna är där jag gjort undantag, - med tanke på den principfasta människa jag anser mig vara.

 Berättelsena i sig är inte bara några av dem bästa jag någonsin läst men dem är också oerhört skickligt skrivna. Dem innehåller allt, det goda, det onda, det roliga, det sorgliga, det tunga, det lätta, det verkliga, det overkliga. När jag läser en Harry Potter bok så är det så mycket mer för mig än en berättelse om en pojke som förlorat sina föräldrar, går på en skola för häxor och trollkarlar och som ständigt utsätts för fara.

Nej, för mig är det som sagt mycket mer. Han går på en skola som är påhittad, han är trollkarl, han ser döden i vitögat många gånger men lyckas om och om igen fly den. Mitt liv är mer verkligt och mindre dramatiskt. Ändå känner jag mig så lik honom. Ändå känner jag att våra världar är så lika. Diyar Yakas liv och Harry Potters liv. Vi saknar båda föräldrar, vi båda utsätts ständigt för utmaningar, för avundsjuka från många, för kärlek av andra och vi båda älskar skolan, eller vi kanske snarare ser skolan som en undanflykt. För det är inte läxorna vi älskar utan miljön.

 Efter att funderat ett slag kommer jag på att det är Rowling som skapat hans liv, berättelsen om honom, är det henne jag är lik? För en författare kan aldrig stängas helt ute från sin egna bok. Och efter att ha sett en dokumentär om J.K Rowlings liv insåg jag att hon har avspeglat mycket av sitt liv i sina böcker.

J.K Rowlings mamma led av en svår sjukdom som senare kom att leda till hennes död. Hennes pappa hade hon ingen vidare bra kontakt med. Därifrån dem starka fadersfigurerna i böckerna - Dumbledore och Arthur Weasley? J.K Rowling led även av deprisson. När hon mådde som värst tyckte hon om att gå till skogen. Därifrån ”The forbidden forest”? I skogen kände hon ett lugn. Vilket var nödvändigt, för när Rowling kände sig som mest deprimerad såg hon ingenting annat än mörker. Hon kände att hon aldrig mer skulle känna glädje. Därifrån dementorerna?

Jag älskar Dumbledore, inte bara för att han är god och ständigt hjälper Harry ur knipa – nej, mer för att han är så stark, så kärleksfull, han sviker inte och finns där för Harry på ett sätt som en pappa finns där, stöttar – kärleksfullt och som en stark förebild. Jag precis som Harry skulle behöva en Dumbledore i mitt liv. Precis som J.K Rowling saknade en Dumbledore i sitt liv.

 Lika mycket kärlek känner jag för familjen Weasley. Harrys första ’familj’. Dem äter tillsammans, utan att han har behövt stå och slava i köket innan(som han är tvungen att göra hos familjen Dursley – som egentligen är mer hans familj eftersom att det där finns blodsband). Mamma Weasley kramar honom godnatt så som hon kramar sina övriga söner godnatt, så som hans egna mamma kramat honom godnatt. Så som Rowlings mamma kramade henne och hennes syster godnatt. Så som min mamma kramade mig godnatt.

Den förbjudna skogen är skrämmande för alla eleverna på Hogwarts, precis som för Harry. Precis som den är för mig, jag vet inte vad som väntar och det är alltid skrämmande – men det är också i skogen som en del av svaren finns. J.K Rowling besökte skogen när hon var deprimerad, kanske blev hon än mer deprimerad därav namnet ”Förbjudna skogen”? Skogen är mörk, nästan kolsvart precis som en deprisson kan vara – kolsvart, mörk – du finner inget ljus. Du sjunker bara längre och längre in i ett mörkare och mörkare hål. Vart finns ljuset? Ibland känns det som att mörkret kommer att vara evigt, att ljuset aldrig kommer att visa sig. Det är precis så dementorerna i böckerna får en att känna när dem närmar sig. För att hålla dem på avstånd måste Harry (och dem andra) tänka på det bästa (lyckligaste) minnet dem har för att driva bort dem. Harry tänker då oftast på sin pappa och mamma. J.K Rowling tog sig ofta ur sina depressioner genom att tänka tillbaka på sina fina minnen från tiden då hennes mamma fortarande var vid liv. Precis som jag ibland tar mig ur mitt mörker genom att tänka på fina minnen i mitt liv.

Ju fler gånger jag läser böckerna, desto fler pusselbitar faller på plats. Ju närmare jag kommer Harry, desto närmare kommer jag Rowling – desto närmare kommer jag mig själv.

"Yur mother died to save you. If there is one thing Voldemort cannot understand, it is love. He didn´t realise that love as powerful as your mother´s for you leaves its own mark. Not a scar, no visible sign... to have been loved so deeply, even though the person who loved us is gone, will give us some protection for ever." Albus Dumbledore

Jag ska starta en omröstning här på bloggen om vilken dialekt DU föredrar, rösta gärna!

Själv älskar jag göteborska, låter så härligt! Men vad som toppar listan är två vänner till mig, Eveline&Evelina, som både kommer från Ljusdahl. Jag kan inte låta bli att skratta så fort någon av dem pratar. Det låter så här:

Vi säger: "...han bara fortsatte att prata och prata..."

Dem säger: "...han bara fortsatte att prate å prate..."

Vi säger: "Jag orkar inge mer!"

Dem säger: "Ja ösk' int!"

Vi säger: "Tycker jag också!"

Dem säger: "Tycker ja å!"

Dem är precis lika härliga som dialekten dem tösarna. Tyvärr kommer inte deras dialekt finnas med på omröstningen för jag vet inte vad den kallas ( :/ ). Lika bra det för annars hade inte dem andra dialekterna haft en chans att vinna!

Detta utropade han ett flertal gånger i sitt sommarprogram på P1 härom dagen. Hans program var helt OK. Den första halvan handlade om hans kärlek till cirkusen och hans skånska, ’sexiga’ dialekt. Den andra havlan handlade om hans yrke som en av Sveriges mest framgångsrika försvarsadvokater. Jag har tänkt att skriva om delen då han talade om sin dialekt.

Han är född och uppvuxen i skåne, men flyttade senare till Stockholm och började sin karriär som försvarsadvokat. Det var då han började betrakta sin dialekt som ett problem. Eller det var snarare andra som ansåg detta som ett problem, bland andra hans klienter. Därmed ordnade hans chef en talpedagog åt honom på dramaten. Han började ta lektioner och det flöt på bra, fram till sjätte lektionen. När Silbersky dök upp till deras avtalade tid talade hans talpedagog om för honom att det inte skulle bli fler lektioner. Silbersky trodde att han varit en dålig elev och att talpedagogen betraktat honom som ett hopplöst fall, men så var inte fallet. Talpedagogen talade om för honom att han gjort enorma framsteg, men jag har upptäckt att jag håller på att plocka bort din personlighet förklarade han. Du tänker numera mer på hur du säger saker och ting och inte på vad du säger. Du ska inte bli skådespelare med skriftliga dialoger att framföra utan advokat med egna argument för att fånga och övertyga dina åhörare. Gör din skånska dialekt begriplig och en del av din personlighet och varumärke. Tack för idag och lycka till! sa talpedagogen.

 För dom orden är Leif Silbersky självfallet glad över idag - för sann advokat som han är har han gjort reserch. Japp, Leif har kollat upp vad svenska folket egentligen tycker om den skånska dialekten, hans dialekt. 'Hör och häpna' som han själv uttrycker sig, vi tycker om den! Det här var vad Leif Silbersky framställde för oss lyssnare:

"När sveriges television gjorde en omröstning om vilken dialekt som man tyckte låter mest positiv så kom skånska hör och häpna på tredje plats efter göteborska och värmländska.

Och när det gällde vilken dialekt som låter sexigast, håll i er nu ordentligt, så vann skånskan!

Slutligen när det gällde vilken dialekt som var den bästa ”ragga-på-krogen-dialekt” kom skånskan på andra plats efter göteborska."

Jag hör och häpnar, dock höll jag inte i mig tillräckligt hårt så jag ramlade av stolen. Jag är chockad eftersom att jag själv betraktar skånskan som Sveriges fulaste dialekt. Jag har svårt att första den skånska dialekten (änn värre blir den ju bredare den är) och jag tror att det är fler än jag som har svårt att förstå. Tjejerna på krogen är nog dem som röstat på vilken dialekt som var sexigast att ragga med. Jag klandrar dem inte, vad är sexigare än en kille som kommer fram på krogen, bjuder på drinkar och allt du själv behöver göra är att le, du behöver inte ens lyssna för du kan ändå inte förstå.

Slutligen:  han är 70 bast, far, make i över 40 år, farfar och han talar skånska - fortfarande utropar han stolt ”Jag är sexig!” Eloge till Silbersky!

Advokatens huvudkvalité, precis som poetens, är att ljuga.

Det är lagligt i USA, Storbrittanien, Grekland och Holland bland annat, men inte i Sverige. Vad är det som är lagligt i dessa länder men inte i Sverige? Jo, att föda någon annans barn - Surrogatmamma.

Först och främst för er som kanske inte känner till begreppet "surrogatmamma" så är det när någon annan bär på ditt barn. Det kan vara ditt ägg och din mans spermie, dvs ni blir oavsett dem biologiska föräldrarna. Men det behöver inte alltid vara så. Det kan ibland vara exempelvis manens spermie men någon annans ägg.

       Det har hänt många gånger att jag och vänner suttit ibland i timmar och diskuterat vad våra barn ska heta, hur många vi vill ha, vad vi ska klä dem i, vilken vagn vi vill ha osv. Vi vet att vi ännu är för unga för att få barn, vi vill inte ha barn - just nu främst för att vi inte är mogna, vi går fortfarande i skolan, saknar jobb och lever inte ett liv med någon som vi har tänkt spendera resten av livet med. Men den dagen kommer att komma. Och tänk när den dagen kommer då du känner dig mer redo än någonsin att få barn. Du har hört så många säga att det är det bästa i livet - att ge liv till någon annan. Att ha någon som du kommer att älska villkorslöst. Allt detta, men du kan inte få det. Varför? Anledningarna kan vara många, exempelvis om du har haft cancer och varit tvungen att operera bort livmodern. Det finns även andra skäl till att vissa inte kan bära på ett barn. Betyder det att dem inte ska kunna få barn? Jag säger NEJ. För mig är det självklart. Speciellt med tanke på att det oftast är just sådana som redan haft det väldigt kämpigt och svårt som väljer 'surrogatmetoden'. Ska då en lagstiftning göra det ännu svårare för dessa människor som redan haft det svårt? Ni som är oroliga över att dem som ställer upp kanske inte alltid är lämpliga som surrogatmammor men gör det för pengarna, ni behöver inte oroa er över det. För det är det bästa med detta, dem som ställer upp gör det gratis. Det kan tex vara så att man inte vill ha fler egna barn, men man tycker om att vara gravid.

Dagen som jag och mina vänner suttit och diskuterat många gånger kommer att komma. Dagen då jag har tagit studenten, har skapat mig en karriär, lever med en som jag älskar - allt som saknas är 'det bästa som kan hända oss' - ett barn. Varför neka oss detta om det skulle visa sig att jag inte själv kan bära på ett barn i nio månader av olika skäl? Det finns fortfarande ett sätt för mig att ändå få älska ett barn villkorslöst (utöver adoption) men det är olagligt. Detta tycker jag är fel.

"I den tidigaste ungdomen vet alla människor vilket som är deras levnadsöde. I det skedet av livet är allting tydligt, allting är möjligt, och människor är inte rädda för att drömma om och önska allt det där som de skulle vilja se hända i deras liv. Men medan åren går börjar mystiska krafter att försöka bevisa för dem att det är omöjligt att förverkliga sitt levnadsöde."

Nåja, där tog jag i för det stämmer inte, men tydligen har jag en tendens till att vara det. Innan jag fortsätter vill jag bara understryka att jag inte är homofob, jag har alltså ingenting emot homosexuella.

Min syster Zelal ringde mig och var upprörd- Hon hade haft en diskussion med en killkompis som hade kläckt ur sig "I varje tjej finns en lesbisk sida, detta är jag säker på, det är ren fakta." Zelal hade svarat "Nej, det stämmer inte. För om jag tänker på mig själv kan jag inte komma på någonting som är lesbiskt med mig. Dessutom är anledningen till att jag alltid duschar hemma och aldrig duschar på Friskis&Svettis är för att jag bara så fort som möjligt vill springa ut ur omklädningsrummet och spy. Jag blir äcklad av att se alla nakna kroppar."

Okej, riktigt som min syster känner inte jag (tycker det är lite väl extremt att vilja spy) men däremot kan jag bli irriterad när två gamla damer står helt nakna och för en konversation med varandra, det gör att jag känner mig obekväm. Det skulle jag aldrig själv kunna göra för jag skulle känna mig så naken, bokstavligt talat. hade jag däremot haft en lesbisk sida så hade jag nog inte haft emot alla nakna människor som tog sin tid att klä på sig, nu önskar jag istället att dem skulle klä på sig så fort som möjligt.

Jag tror på tre begrepp: Homosexuell, Hetrosexuell, Bisexuell. Antingen är man bög eller lesbisk, eller så är man hetro eller båda. Men jag tror inte på att alla tjejer är bisexuella för det är egentligen vad den här killen påstod. Jag har tagit mig en stund att försöka klura på om jag har någon lesbisk sida/egenskap men då poppade frågan "Vad är en lesbisk egenskap?" upp istället.

Efter att ha klurat ett tag kom jag på att- jo iförsej så händer det när jag ser en snygg tjej att jag tänker "Shit vilken snygg kropp!" Så tänker jag varje år när jag ser "Victoria Secret Show". Men å andra sidan tänker inte killar på samma sätt när dem ser en biffig kille? Och om det kallas att ha en tendens av att vara attraherad till det samma könet så  borde det gälla samma sak för er killar/män - alltså att i alla er finns en 'gay' sida. Detta mina damer och herrar är 'ren fakta'! :)

  Kvinnor älskar enkla saker här i livet

 -män.

Ny dag, nya tag. Men gårdagen blir svår att slå. Igår var jag lycklig. Varför? Svaret är: ett telefonsamtal som varade i 2h 4min. Pratade med en nära och väldigt kär vän till mig, Emelie heter hon. Vi träffas inte ofta (och har tyvärr blivit sämre på våra långa telefon samtal som förut varit en rutin varje kväll), trots detta är det som att vi inte gjort något annat än att prata med varandra. Jag har få vänner som henne. Hon är unik. Ibland önskar jag att fler i min omgivning vore som henne, men ändrar mig snabbt för jag vet att precis som allt annat; när någonting finns i överflöd uppskattar man det inte på samma sätt.

 Vad definerar en bra vän? Frågan har ställts många gånger förut och besvarats av många. Dem flesta svarar följande: En bra vän är en som kan hålla en hemlighet. En bra vän är en som du kan lita på. En bra vän är en som har humor. Det var några få exempel. Min defination av vänskap ser annorlunda ut. I ovanstående exempel är det som att dem som svarat varit bästa vänner med sig själva. Ni är två stycken i en vänskap och inte bara du själv. Min defination skulle lyda: En bra vän är en som delar sina hemligheter med dig och som kan hålla dina för sig själv. En bra vän är en som kan lita på dig och som du känner att du kan lita på. En bra vän är en som delar sin humor med dig och som tar del av din.

Jag upplever det som att för dem flesta är det hur ofta man ses som definerar hur pass bra vänner dem är. Vem har sagt att en vänskap är starkare ju oftare man ses? Jag skulle vilja påstå motsatsen - Måste man ses varje/varannan dag för att hålla sin vänskap vid liv är den nog trots allt inte så stark.

Detta är jag och Emelie ett utmärkt exempel på, vi ses alldeles för sällan men när vi väl gör det så har ingenting ändrats. Det finns en blomma (kommer inte på i skrivande stund vad den heter) men den fortsätter bara växa utan tillsyn och vatten men när den väl får vatten blir bladen grönare - så skulle jag vilja beskriva våran vänskap.

 "Hon är en sån person som alla letar efter men ytterst få hittar, hon är den som alla längtar efter även fast dem inte vet om det." Dem orden skrev en intelligent Emelie till mig än gång och eftersom att jag inte kan formulera en mening bättre själv för hur jag känner för henne så jag lånar min väns ord :)