Smärta

DET FINNS INGEN VÄG TILLBAKA. Det som har hänt blir för alltid en ny startpunkt varifrån resten av mitt liv kommer att börja. Det fanns ett ”innan” som nu är borta och nu finns det bara ett ”efteråt”. Jag vet inte om jag uthärdar. Den isande smärtan förgör mig. Sorg bär alltid en smärta. Ibland en rent kroppslig smärta. Det gör ont. Men alltid en form av smärta. Och en smärta utan riktning. Utan någon öppning.Det egendomliga är att jag på samma gång kan säga: ”Jag klarar inte det här” och ”Jag klarar det här”. Och båda påståendena är sanna.

DET GÖR SÅ ONT. Jag vill inte ut i ljuset igen. Det är i skuggan jag mår som bäst. I ljuset blir skuggan så synlig. Outhärdlig. Glädjen slår omedelbart tillbaka. Som ett rapp i ansiktet. Glädjen påminner mig om allt jag har förlorat. Därför känns det bäst att inte visa sig. Att låta bli att gå ut. Vara ensam. Inte visa sig för någon. Låta livet fortsätta på sparlåga. Det får vara så. Jag orkar inte mer. När någon ber mig följa med, eller föreslår att jag ska hitta på något, vänder det sig inom mig. Jag vill inte. Men jag vill att någon stannar hos mig.

ENSAMHETEN ÄR OUTHÄRDLIG, ändå väljer jag den hela tiden. Allt annat än ensamheten talar emot min sorg. Det är som om ensamhetens smärta på något sätt visar sorgen så stor som den är.

Tomhet

VAD SKA JAG SÄGA TILL ALLA som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte.Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd.

DET FINNS DE SOM SÄGER att sorgen går över. De vet inte vad de talar om. Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar. Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren. Så formas mitt liv hela tiden. Jag växer ur det som händer mig. Mitt jag formas av den verklighet som blir min. Det finns alltid två rörelser. Livet som möter mig med allt det som är utanför min kontroll. Och så mitt eget val. I det mötet föds framtiden. Också ur det mest fruktansvärda mörker föds en framtid.

PLÖTSLIGT SER JAG ALLA ANDRA. Och alla saknar någon. Inte bara jag. Det finns i varje människas liv en sorg. Det finns olika sorg. Det finns sorg utan smärta och tomhet men aldrig utan saknad. Min sorg kanske inte är den största, men den är min. Jag får aldrig förringa min sorg och inte heller se ner på andras sorg. Livet är en sorgevandring kantad av rastplatser med lycka.

VILL JAG EGENTLIGEN att någon ska förstå? Det jag har varit med om är mer än jag själv kan förstå. Om någon förstår förminskas min sorg. Jag vill inte att någon ska förstå hur jag har det, men jag vill att någon ska våga vara i mitt mörker och stanna hos mig en stund. Utan beskäftiga ord om förståelse, framtid, himmel och Gud. Det ordlösa lever av sin ordlöshet. Talar vi om det ordlösa finns det inte mer. Sorgens djupaste innehåll är bortom orden. Det bor en tröst i det att ingen tröst finns. Min sorg är bara min.

Det där var ett utdrag ur Lars Björklunds bok "En skugga av kärlek". Har ni inte läst något av honom, så är det att rekommendera! Varje ord han skriver, varje mening träffar åtminstonde mig rätt in i hjärtat. Det han skriver om och sättet han uttrycker det på är slående likt mina egna tankar och känslor.